I love myself
Jag skulle gå in på min egen blogg och kolla. Så råkade jag skriva fel och kom in på en annan zidoo.
Jaaa... vad säger man?
Arg
Det är väl självaste idiotin, därav idiot.
Jag säger därför väldigt vänligt: Log-fucking-ga ut, nu!
Jag menar det oxå.
Tom msn
Har världen gått under?
Det känns konstigt.
Jag vet att det är sent men msn är helt tom. Det har jag nog aldrig sett förr.
Som tur är så är ju jag en sån mobbad jävel som har lagt till mej själv. Så om jag ska vara ärlig så har jag ju egentligen en online på min msn.
Tur att jag har mej.
Fågel, fisk eller mittemellan?
Nu pratar vi "personlighet"
Jag har valt. Eller inte valt. Jag vet.
En riktigt fågel. Hör ni hur det låter? Fågel.
Let me explain.
Fri och frihet. Håller du inte fast mej riktigt jävla hårt så kommer jag antagligen försvinna.
Som en fågel bara kan flyga iväg. När du väl fångat den försöker det flaxa sej bort mot friheten igen.
För att vara säker på att den ska vara kvar så måste du stänga in den.
Jag vill flyga bort. Till någon slags frihet. Bara flyga iväg på mina egna vingar. Andas frisk luft. Det är för tungt att ha någon på sin rygg som inte kan flyga själv, och jag vill inte flyga på någon annans rygg och inte bestämma var vi flyger.
Fågel är nog det som beskriver mej bäst. Det är inte helt konstigt att fåglar även har inbyggt i sitt system att flyga söderut till varmare breddgrader på vintern. Precis som jag vill och behöver.
Jag skulle ju vilja vara en jaguar egentligen. Deras längd har ett snitt på 175cm. Då kanske jag hade större chans att få lite längd. Istället för mitt dna:s snitt på 155cm. Men var imponerade folks, jag kämpade och slet för att ta mej över snittet ända upp till 156,5cm.
Eller.... jag är ganska nöjd att vara människa.
Snälla
Utan att klaga.
Bara hon inte kan filma.
Vi får se
+
Med Chile och Korea.
=
Katastrof.
Snälla Gud, gör så Camillas telefon lägger av ikväll så hon inte kan filma. Snälla. Då lovar jag att jag inte blir full. Jag lovar!
beslutsångest
Visst är det kul att vi bor i lägenheten som hör till restaurangen. Men som nu till exempel, när men känner sej lite hungrig på natten och ska hitta nått litet att äta. Ehmm...
Jag kommer inte ställa mej o steka någon biff eller rödingfilé. Punkt slut.
Det är svårt att välja nått, jag som till och med har svårt att välja mellan bensin och diesel när jag ska tanka.
Det blev 6 st hårdmackor med smör och ädelost.
Nyttigt och kalorisnålt eftersom jag bantar. Jag menar, byn är liten och jag drack Cola light på stan idag. Och följde med Karamo till gymmet och satt och tittade på. (Läs: spelade på mobilen).
Nu ska ni inte störa mej mer, jag måste tugga tyst och ifred så inte älsklingen vaknar.
Inte okey!
...Och det är absolut inte okey att vackra Camilla alltid skriver om sin kommande resa till Chile. NU?!? Är hon sadist eller?
Jag tror det.
Hur gottgör man detta?
Hur gottgör jag detta?
Vi ligger i soffan.
Jag: Älskling, kommer du ihåg vilken datum vi blev tillsammans? (övertygad om att han hade glömt)
K: Jaa, det är klart.
Jag: Hmm.. jasså? När var det då? (ganska mycket sarkastiskt)
K: 20:onde juni.
Jag: Åh du kom ihåg. :) Vi kunde ju inte fira vår ettårsdag i sommras då du var i Irak, så...hm... juni, juli, augusti, september, oktober, november, december. FAN, ett och ett halvt år kan vi inte heller fira. Det missade vi i december. Men då kan vi ju fira 20 månader i februari? Eller hur hjärtat? Då firar litet då sen så firar vi ordentligt när vi har 2 år tillsammans. Ser du hur smart det är? Eller så gör vi såhär att vi....
K: Sarah! 20:onde juli, inte juni.
Lång tystnad.
Jag: Ahaa, men då är det ett och ett halvt år nu i januari.
K: Mmm....
Jag: Ok.
Ännu längre tystnad.
Härmapor är ni allihopa
Det här strumpfenomenet har vi alla varit med om: Man tvättar strumpor och ena försvinner... o blabla...
Ja, helt okey.
Men varför måste jag alltid gå runt i olika strumpor?
Helt förståeligt om det var olika storlekar, olika material eller olika märken.
Men mina är alltid olika färger, material och storlekar. Behöver jag ens nämna märken?
Varför?
Det kan bli pinsamt om man ibland helt oförberett behöver ta av sej skorna.
Typ som när någon kommer fram när man sitter på stan och dricker kaffe:
"Vi skulle behöva en fotmodell, kan du ta av dej skorna?"
Där förvann den chansen.
Eller om man är på Arlanda:
"Du flyger gratis till Västindien om du har fina fötter, kan du ta av dej skorna så får vi se?"
Där försvann även den chansen.
Att jag aldrig lär mej...
När jag är och hälsar på folk så låtsas jag som ingenting. Går med rak rygg och får dom att tro att det är senaste modet.
Varenda en går på det, för hittils har ingen sagt nått. Dom bara härmar.
Jävla härmapor.
Utrotningshotad.
Titta vad söt. Jag tycker det är så synd när det finns utrotningshotade arter.
Hade en till bild men efter förfrågan fick jag ej lägga ut. Men var nu snälla med alla fridlysta sorter och utrotningshotade arter.
Tack för mej ännu en gång
Hemlösa
Nu ska jag inte vara ironisk eller försöka vara rolig. Det finns saker som berör mej. Inte mycket. Men det finns.
Jag brukar inte dela med mej av det offentligt. Men nu gör jag det.
Har du funderat hur det skulle vara att vara hemlös? Då menar jag verkligen funderat?
Du har ju inget hem. Det är ju därför det heter hemlös.
Men det finns nog något i varje människa som gör att man ändå söker för att finna ett "hem". Vare sej det är i dina föräldrars varma stora hus, din första etta, din första köpta tvåa, en stuga på landet, eller en kartongbit under en bro.
Det gör ont i mitt hjärta när jag tänkter på att det finns folk som bär runt på alla sina personliga saker varje dag för att ingen ska stjäla dom. Personer som sover tätt intill andra för att hålla värmen. Personer som har möss springandes runt fötterna när dom ska sova.
Jag vet, det finns dom som tänker att dom människorna får skylla sej själv. Att det är deras eget fel. So what? Dom är inte sämre männsikor. Ni som tänker så kan inte komma till mej och säga att ni aldrig gjort nått misstag. Och ni kan heller aldrig säga att ni aldrig gjort samma misstag två gånger.
Och jo, det svenska systemet är inte så vattentätt att det är ens eget val att bo på gatan.
Hittade en artikel i Aftonbladet om detta som jag kommer citera lite ifrån.
Det är få som ger, men runt jul brukar folk vara något mer givmilda.
– Framförallt de som själva haft det svårt någon gång, de ger ofta pengar, säger Micke.
Så kommer två killar förbi som slänger i väg en kommentar om att lodisarna på filten borde skaffa sig ett jobb.
– Tänk om det vore så lätt. Då skulle nog ingen vara hemlös.!
Behöver man säga mer?
Mickes dagar ser nästan alltid likadana ut. Han vaknar tidigt, oftast på härbärget, och går vidare till McDonalds Vasagatan. På morgonen kostar toalettbesöket bara fem kronor där.
Sedan jobbar han, som han kallar det, i Sergelgången. Han sätter ut sin skylt och hoppas på människors välvilja.
Mickes dagar ser nästan alltid likadana ut. Han vaknar tidigt, oftast på härbärget, och går vidare till McDonalds Vasagatan. På morgonen kostar toalettbesöket bara fem kronor där.
Sedan jobbar han, som han kallar det, i Sergelgången. Han sätter ut sin skylt och hoppas på människors välvilja.
– Jag visste inte hur jag skulle visa att jag var tacksam. Jag har svårt för det där, att be om hjälp och ligga andra människor till last.
– För det mesta får jag ihop pengar så jag klarar dagen. Men ibland får jag inte det. Det är tuffa dagar.
Så folket, kom ihåg vad ni har. Uppskatta det ni har för man glömmer lätt bort det och tar allt för givet. Och ju mer man får desto mer kräsen blir man.
Se inte dessa hemlösa som luft. Dom är människor med blod, hjärta och hjärna.
Ge något.
Bjud bara någon lite procent av det ni har. Ni kommer aldrig träffa någon som är mer tacksam för så lite.
Jag lovar jag flyttar inte.
Det har varit bra i tre månader. Tre månader, förstår ni vad det betyder. Efter tio år av sömnlösa nätter har jag kunnat sova normalt i tre månader.
Sen jag flyttade till Stockholm.
Nu har jag varit i Söderhamn i 10 dagar och sömnen jävlas redan. Som om jag glömde den i Stockholm.
Det är som att kroppen får panik över att den tror jag ska flytta hit igen.
Kroppen spärrar upp ögonen extra mycket, gör musklerna slöa och skriker:
"Ta en bra jävla titt på den här byn! Ordentligt nu för fan, glöm inte vad som gömmer sej bakom alla fula husknutar. Du trivs inte här!"
No I dont. Jag vet. Jag har fattat. Jag vill inte bo här. Jag lovar.
Snälla söta rara kroppen gå i fred med sömnen nu så jag får sova.
När allt smälter är det kört
Jag skulle till tvättstugan 30 meter bort, och dom har skottat gångar fram till dörren! Gångar! halvmeter breda gångar!
"Väggarna" i dessa gångar är nästan lika höga som mej. Nu säger jag inte att jag är lång (okey? nu behöver ni inte kommentera det. Tack!) men snöväggarna är ungefär en och enhalv meter.
Detta är faktiskt inte normalt.
Som min älskade man sa:
"Det här är rekord. När allt smälter är det kört!"
Det här gången tror jag han har rätt. Faktiskt.
Är det verkligen så allvarligt?
Jag tänkte bli snällare. Jag tänkte be om förlåtelse för det gångna årets synder och onödiga tjaffs. Jag tänkte att jag skulle sluta slänga ur mej idiotiska kommentarer. Jag tänkte att jag skulle sluta vara så bitchig.
Jag har stora förväntningar på detta år. Dock inga nyårslöften.
Men det känns som en lång väg.
Det började med att jag satt och funderade över detta. Och jag blev på bra humör.
Då springer jag ner till älsklingen, rakt i hans famn och kramar honom.
Jag: Förlåt för allt älskling.
Karaman: Vadå?
Jag: Jag tycker om dej.
Karaman: Vad har du gjort?
Jag pussar på honom och kramar honom lite hårdare.
Jag: Förlåt för allt dumt jag gjort och sagt.
Karaman: Vad. Har. Du. Gjort?
Jag: Nee inget. Ville bara säga att jag tycker om dej.
Karaman: VAD har du beställt från internet nu?
Ehhmm, slap in da face?! Hell yeaaa
Men jag ska inte ge upp ännu. Måste även ge honom en chans att ställa om sej för denna stora omställning i vårt liv.
Sarah goes snäll. Wish me luck. Here we go.
