Sarah

Av alla super onödiga inlägg jag gör så kommer här det värsta av dom alla.

Men det är minnen och man känner en tår i ögonvrån utav, både av lycka o sorg.

Det här är nog mer en självförtroende boost till mej själv och inget som är intressant för någon annan.

Vad pratar jag om?
Jo, mitt i all packning hittade jag min studentmössa.


Med alla kommentarer som står i mössan börjar jag minnas.
Men varför försvann alla människor? Varför blev det inte som planerat?

Jag måste förklara lite. (mest för mej)


Som denna kommentar:

"Min älsklings arab, du kommer lyckas. Tro mej. Puss *****" - Från en underbar person som inte är en del av mitt liv längre, sedan flera år tillbaka.

"Älskar dej som fan tjejen, vi kommer alltidd att ha skoj" - Samma här.

Dom här människorna ger mej en tår av sorg. Att dom en gång var en så stor del av ens liv. Och nu inte en lite millimeter ens.

Sen har vi ju dom som får mej o skratta mitt i allt.


"Sarah, coolaste guzzen i staden"

"Gangst Sarah med H. Stå på dej"

"Hej då, nu får jag fixa egna cigg"

"Min nr1 svartskalle!! =)"

Resten handlar om mitt skratt. Haha... Låt mej skratta lite nu.


Sen har vi den viktigaste och mest betydelsefulla kommentaren i mössan:

"Hayati, min salamander. Jag kommer alltid finnas för dej!"

Och det stämde. Vi kämpade, vi tjafsade, vi skrattade, vi grät tillsammans i två år.



Nu ska jag ut och iväg på äventyr. Vi hörs inatt.