Joe i storstaden
Jag och min älskade Joe (inte camillas) var ute på äventyr igår.
Vi skulle hjälpa en fin vän att flytta.
Det börjar med att vi stressar ner till pendeln. När vi väl är framme på T-centralen tar jag bror i armen för att inte tappa bort han (ja, han är 1.70-80 nått lång och 80 nått kilo stor men han försvinner som en nål i en höstack ändå).
Man märker hur han ska dribla med fötterna för varje person vi möter, ni vet när båda vänder sej åt samma håll hela tiden och det ser ut som båda fått sammandragningar i kroppen samtidigt.
Efter en stund brister han ut, halvt i panik: "Kan dom inte gå lite mer linjärt?!?!"
Resten av dagen blev inte bättre.
Vi avslutade natten med seriemarathon till 9 på morgonen. Ett under att jag är vaken nu, när resten av huset sover
Vi skulle hjälpa en fin vän att flytta.
Det börjar med att vi stressar ner till pendeln. När vi väl är framme på T-centralen tar jag bror i armen för att inte tappa bort han (ja, han är 1.70-80 nått lång och 80 nått kilo stor men han försvinner som en nål i en höstack ändå).
Man märker hur han ska dribla med fötterna för varje person vi möter, ni vet när båda vänder sej åt samma håll hela tiden och det ser ut som båda fått sammandragningar i kroppen samtidigt.
Efter en stund brister han ut, halvt i panik: "Kan dom inte gå lite mer linjärt?!?!"
Resten av dagen blev inte bättre.
Vi avslutade natten med seriemarathon till 9 på morgonen. Ett under att jag är vaken nu, när resten av huset sover
Kommentarer
Trackback
